Pro Gradu -seminarium: beväringarnas målinriktning och engagemang för att utveckla sin fysiska kondition

Under Pro Gradu -seminariet presenterades över trettio stycken pro gradu-avhandlingar av deltagarna i magisterkursen i militära vetenskaper. Av dem kommer vi att närmare bekanta oss med en avhandling från institutionen för militärteknik, en avhandling från institutionen för ledarskap och militärpedagogik samt en avhandling från institutionen för krigskonst.

Premiärlöjtnant Otto Hakamaa fördjupade sig i sin pro gradu-avhandling, med titeln Varusmiesten tavoitteellisuus ja sitoutuminen fyysisen kunnon kehittämiseen, vid institutionen för ledarskap och militärpedagogik i beväringarnas inställning till att förbättra sin fysiska kondition under militärtjänstgöringen. I forskningsarbetet delades beväringarna in i grupper enligt hur målorienterade de var och skillnaderna mellan grupperna undersöktes.

Arbete med beväringar inspirerade Hakamaa till att forska i funktionsförmåga

Beväringarnas dåliga fysiska kondition har redan länge varit ett omdiskuterat ämne, både vid försvarsmakten och ute i samhället. Därför ställer sig försvarsmakten målinriktat till att förbättra beväringarnas kondition. Till exempel försvarsmaktens konditionsprogram Finlands största motionscenter har strävat efter att motivera beväringar att röra på sig och följa med hur konditionen utvecklas. I sin forskning ville Hakamaa ta reda på om beväringarna själva är målinriktade då det gäller att förbättra den fysiska och psykiska funktionsförmågan under tjänstgöringen.

Beväringarnas målorientering gällande att förbättra konditionen undersöktes genom en kvantitativ undersökning. Hakamaa lät beväringarna i kontingent 1/18 vid Jägarartilleriregementet vid Pansarbrigaden svara på två enkäter. Den första enkäten genomfördes under den första dagen av specialutbildningsperioden eller underofficerskursen och den andra strax innan hemförlovningen eller slutet av underofficerskursen. Enkäten undersökte beväringarnas målinriktning och engagemang för att utveckla sin fysiska kondition samt målorientering gällande motion. Vidare innehöll frågeformuläret bakgrundsfrågor gällande beväringarnas resultat i försvarsmaktens konditionstest samt om deras motions- och hälsovanor under tjänstgöringen.

Största delen av de svarande tjänstgjorde 165 dygn i manskapsuppgifter. Andelen beväringar som fick ledarutbildning blev således ganska liten i den här forskningen. Hakamaa konstaterar i efterhand att det skulle ha lönat sig att ändra på konstellationen eller på sättet att samla information på för att få ett bredare urval.

Hakamaa tycker att forskningsarbetet flöt på bra och att han vid behov fick stöd av handledaren och lärarna. Det var givande att se att forskningsprocessen framskred smidigt efter att ämnet var tydligt avgränsat.

Forskningen visar att beväringarna inte engagerar sig tillräckligt i att förbättra sin kondition

Forskningen visade att beväringarnas engagemang och målinriktning för att förbättra sin fysiska kondition var på en medelmåttig nivå och inte just förändrades under tjänstgöringen. Den fysiska konditionen förbättrades under tjänstgöringen, men bara lite.

Hakamaa kommenterar sina viktigaste slutsatser enligt följande:

− Beväringarnas måluppställning och engagemang för att motionera är inte tillräckliga för att förbättra konditionen. Beväringarna är alltså antingen inte intresserade av att ställa upp mål, eller så har de inte förmåga att göra det.

Beväringarna kunde delas in i tre grupper med avseende på deras målorientering för motion: framgångsinriktade, d.v.s. de mest målinriktade och engagerade individerna som var i bättre form än medeltalet, utvecklingsinriktade, d.v.s. individer som strävade efter att förbättra sin kondition, och de undvikande, som utövade klart mindre motion än de övriga grupperna. De undvikande var den enda gruppen som växte under tjänstgöringen.

− Problemet med motionsutbildningen är att beväringarna ofta upplever den som tävlingsinriktad även om den inte i verkligheten är det. Detta gör att de personer som klarar sig bra blir mer motiverade, medan de som klarar sig sämre förlorar sin motivation, funderar Hakamaa och berättar att det var synnerligen intressant att undersöka målorientering.

Hakamaa funderar åtminstone inte i nuläget på att fortsätta forska. Han konstaterar dock att mer forskning behövs till exempel gällande beväringarnas förmåga att ställa upp motionsmål. Vidare vore det bra att utreda olika sätt att stöda beväringarnas målinriktning och engagemang för att förbättra sin fysiska kondition, samt var det finns brister i informationen om motion och hälsa.