Doktorsdisputation om infanteritaktikens utvecklingshistoria
Överste i.a. Hannu Liimattas doktorsavhandling Ulkomaisista esikuvista kohti omaperäisempiä ratkaisuja – Itsenäisen Suomen jalkaväkitaktiikan kehittämisen neljä ensimmäistä vuosikymmentä (Från utländska förebilder mot mer unika lösningar – Utvecklingen av infanteritaktiken under det självständiga Finlands fyra första decennier), som hör till det krigshistoriska vetenskapsområdet, granskas den 22 oktober 2018 kl. 12 vid Försvarshögskolan i Sandhamn.
Doktorsavhandlingen klargör hur de viktigaste delfaktorerna som påverkade den finländska infanteritaktiken, nämligen reglementena, de krigstida sammansättningarna, rustningen och utbildningen, utvecklades under perioden mellan självständighetens början och mitten av 1950-talet.
Opponent vid disputationen är docent, överste Petteri Jouko från Försvarsministeriet. Som kustos fungerar professor, generalmajor Vesa Tynkkynen vid Försvarshögskolan.
Enligt doktorsdisputationen var målet för utvecklingen av den finländska krigskonsten att skapa metoder genom vilka en underlägsen försvarare kan klara av strider mot en materiellt och numerärt överlägsen fiende. Målet för utvecklingen av infanteritaktiken var en unik finländsk taktik. Med det avsågs att allmänna principer inom krigskonsten tillämpades på de speciella förhållandena i Finland. En framgångsrik taktik ansågs förutsätta framför allt eldkraft och mobilitet hos infanteriet.
Under de första åren av självständigheten söktes förebilder för utvecklingen av taktiken i utlandet, tills den inhemska officersutbildningen började ge färdigheter för ett mer unikt taktiskt tänkande. Under de decennier som föregick vinterkriget blev infanteriet särskilt skickligt på strid i små enheter. Detta sågs i de krävande vinter- och ödemarksstriderna både under vinterkriget, som bröt ut hösten 1939, och i anfallsfasen av det påföljande fortsättningskriget.
Under de långa åren av ställningskrig i fortsättningskriget skedde däremot ingen systematisk utveckling av infanteritaktiken. Problemen med stagnationen berodde framför allt på att infanteriet under kriget, till skillnad från de andra vapenslagen, inte vid Högkvarteret hade någon vapenslagschef som skulle ha burit ansvar för utveckling av taktiken i krigstid. Ansvaret för utvecklingen var fördelat på många aktörer, och Högkvarteret hade inte längre nödvändigtvis kontroll över helheten.
Det första årtiondet efter krigen var också en torftig tid när det gäller utvecklingen av infanteritaktiken. Krigserfarenheterna skrevs in i reglementena, men krigsutrustningen som snabbt föråldrades och framför allt de nya hotbilderna försvårade utvecklingen. För att svara mot dessa utmaningar började man skissa upp ett regionalt försvarssystem, vilket samtidigt innebar en övergång till ett mer unikt taktiskt tänkande än tidigare.
Mer information
Överste i.a. Hannu Liimatta (f. 1957) är generalstabsofficer och har bland annat tjänstgjort som kommendör för Kymmene jägarbataljon och Gardets jägarregemente, biträdande avdelningschef för Huvudstabens utbildningsavdelning och chef för avdelningen för påbyggnadsexamina vid Försvarshögskolan.
Disputationen äger rum i auditorium Itälinnake i Sandhamnshuset vid Försvarshögskolan. Anvisningar om anmälan och ankomst till disputationen finns på: lyyti.in/Liimatta.
Doktorsavhandlingen kan laddas ner från publikationsarkivet Doria senast 10 dagar före disputationen.
Disputandens kontaktuppgifter:
Hannu Liimatta
[email protected]
tfn 040 832 0684
